2017 var kvinnokampens år

Bangalore samlades människor för att demonstrera mot det utbredda våldet mot kvinnor i Iniden. Foto: Jim Ankan Deka

Genom restriktiva lagar, minskat finansiellt stöd och att förvägras grundläggande rättigheter som åsikts- och mötesfrihet fortsätter utrymmet för det civila samhället att krympa. Trenden fortsätter åt fel håll men det gångna året inger också hopp.

Civicus kategoriserar civila samhällets handlingsutrymme i 108 länder som antingen Blockerad, Kuvat eller Stängt. I kategorin Öppen återfinns endast 22 länder vilket innebär att endast 3 procent av världens befolkning njuter av samhällen där handlingsutrymmet inte begränsas. I EU, unionen som grundades för att upprätthålla mänskliga rättigheter och demokrati, klassas endast 13 medlemsstater som Öppna.

Krafter som hämmar eller kväver handlingsutrymmet kan variera från stat, utomparlamentariska grupper eller företag, eller vara en blandning av dem alla. Det är en form av maktkamp vi upplever mellan stat och civilsamhälle. Där staten med olika medel försöker förstärka sin position med hjälp av lagar och statlig våldsutövning och där befolkningen motsätter sig en ordning där makt i allt större utsträckning påtvingas utan medtycke.

Gräsrotsrörelser än viktigare för demokratiska reformer
Att det globala civila samhället inte accepterar status quo och ökad repression har också blivit tydligt under det gångna året. I Kina har människor mobiliserat för att kräva pressfrihet och demokrati och i världen generellt har motståndsrörelser för rättigheter och demokratiska reformer vuxit och antalet protester når rekordnivåer. Åren mellan 1993-2010 genomfördes i snitt 53 upplopp per år medan 2011-2016 ökar upploppen till 253 per år. Som ett svar på motståndarsidans våldsamma medel utförs upploppen dock alltmer fredligt med icke-vålds metoder.

Venezuelas månadslånga protester började fredligt men i blev i takt med polisens övervåld också mer militant. Brasilien genomförde den största generalstrejken på två decennier i protest mot åtstramningspolitiken. I Afrika avsattes några av de längst sittande presidenterna: folket sa sitt om Jammeh i Gambia, i Zimbabwe gavs militären folkligt stöd när Mugabe avsattes och efter nära fyra decennier lämnade dos Santos makten i Angola.

President Trumps första år vid makten har åtföljts av världsomspännande protester om bland annat klimatförnekelse, rätten till abort och mot rasism. Men 2017 kommer vi minnas som kvinnokampens år framförallt.

Kvinnokampens år
Tack vara civilsamhället insatser i Libanon, Jordanien och Tunisien kunde äntligen lagstiftning som frigav en våldtäktsman om han gifte sig med sitt offer skrotas.  Trots stora globala motgångar för kvinnors reproduktiva rättigheter lyckades kvinnorörelsen i Chile legalisera vissa fall av aborter. Efter år av kamp för inkludering satt 80 kvinnor vid samma bord som militanta grupperingar i Demokratiska Republiken Kongo för att få ett slut på våldet. I Indien finns nu en nationell rörelse som kräver rätten att få uppleva trygghet i det offentliga rummet.

Men det är nog den samlade internationella rörelsen som ger hopp om ett trendbrott där sexuellt våld och förtryck kanske inom någon framtid kan förpassas till en historiens avlopp. I januari 2017 tog kvinnor över hela världen över gatorna i den globala kvinnomarschen. Den 8e mars gick från att vara en demonstrationens dag till arbetsrättsliga stridsåtgärder när internationell strejk utlystes. Var #MeToo kommer sluta vet vi inte. Hashtaggen har hittills delats miljontals gånger och bär vittnesmål om diskriminering, trakasserier och våld mot kvinnor starka nog att få den mest inbitne antagonisten svårt att inte erkänna den strukturella karaktären.   

Världens regimer kommer inte vila 2018 och därför är det viktigare än någonsin att vi försvarar människors rätt att organisera sig för att garantera det demokratiska handlingsutrymmet. Kampen fortsätter och om det finns något att lära av 2017 så är det att vi bör ge kvinnor utrymme att leda den!

 
Updated: 2018-01-05